Ångest, tårar, hat

Nu är jag där igen, fast i den nedrans berg -och dalbanan. Det här har varit ytterligare en skithelg, en helg med så mycket ångest, tårar och hat mot mig själv. Jag orkar inte ens vända på det, jag orkar inte ens försöka göra något åt det. Alla mina färdigheter känns som bortblåsta. Jag har ingen energi, ingen tankekraft att omvända mig själv från negativa tankar till positiva.
Allt är dåligt. Allt. Eller i min värld inbillar jag mig att allt är dåligt. Om jag skulle använda mig av mitt förnuft skulle allt inte vara dåligt. Jag har världens finaste och mest omtänksamma sambo som håller om mig och stryker mig över huvudet medan jag gråter och går igenom en ångestattack. Han tröstar och finns där. Jag har en bra lägenhet och en hobby som jag älskar, bara inte just nu. Jag är frisk, åtminstone fysiskt.

Det är argumenten jag har för att må bra. Varför mår jag då så jävla dåligt? Jo, det är sååå kmörkt ute från att man vaknar tills man somnar, solen lyser inte överhuvudtaget längre. Jag får ingenting gjort, mina listor funkar inte och jag har massor jag skulle vilja göra och borde få gjort. Jag mår skit för att det är dags att jobba imorgon, och jag känner mig sämst på mitt jobb och vantrivs fruktansvärt. Jag har enorm ångest inför framtiden då jag inte är klar med utbildningen men inte heller vet hur jag ska bli det. Hatar det! Alla tjatar och gnatar och pressar mig. Jag känner mig liten, värdelös och hatisk. Jag vill leva mitt liv! Jag vill göra det jag vill. Jag vill må bra, jag vill inte leva i en berg och dalbana. Jag vill inte leva med ångest, jag vill inte må dåligt! Hur ska jag få det här att sluta?

Dina kommentarer är värda...

..shit. Eftersom jag är uppväxt med mobbning så avskyr jag elakhet, utfrysning och elaka kommentarer. Det värsta jag vet är skitsnack och det får ofta att direkt tappa förtroendet för en människa. Man kan vara konstruktiv i sin kritik, eller så kan man snacka skit. Det är för mig två helt skilda saker. Att gå bakom ryggen på någon och snacka skit är kort och gott oerhört kränkande. Att bemöta en människa och tala om vad man tycker, varför man tycker så och hur man anser att människan i fråga kan förbättras, det är konstruktiv kritik. Förvånansvärt få personer sysslar med konstruktiv kritik. Förvånansvärt få människor har respekt för andra. Det här gör mig arg, ledsen och förbryllad. Speciellt när jag blir utsatt för det. Eftersom mitt liv, redan som det är är en riktig rollercoaster är skitsnack nog det sista jag behöver. Jag blir otroligt hög i känsla och allt jag gör påverkas sedan. Idag har jag stött på sådana kommentarer som enbart är ute efter att trycka ner och såra mig, och utan att personen har en aning om att jag har sett vad hon har skrivit, eftersom hon inte tror att jag läser hennes bästa väns blogg. Det här påverkar mig ofantligt mycket. Det var så mycket jag skulle göra idag, så mycket viktigt att få gjort. Istället sitter jag här och är förbannad och gråter om vartannat. Istället är jag skyhög i min känsla och bara känner ångesten byggas på nåt ofantligt! Det gör så ont i mig, det känns så förskräckligt i mig. Jag vill bara bort. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag vill slippa sån här skit för det gör så jävla ont. Jag vill dra täcket över huvudet och inte visa mig utanför lägenheten idag. Idag hatar jag. Hat hat hat. Fan vad arg och ledsen jag är. Fan vad värdelös jag känner mig. Fan vad jag klankar ner på min egen person.

Det är så självklart för mig att ständigt ta åt mig av elaka kommentarer. Inte tusan resar jag på mig och borstar av mig dem, jag suger åt mig dem som en svamp. Det är en sak om det hade varit komplimanger, men i det här fallet är det bara elakhet och inget annat. Sånt jag borde borsta av mig. Istället ältar jag. Har personen i fråga rätt? Fel? Är det mitt fel att det har blivit såhär? Eller är personen helt enkelt på en väldigt barnslig nivå och älskar att snacka skit? Jag försöker hitta för -och nackdelar. Jag ältar det som hänt. Ältar tills ångesten är så hög att jag bara sitter och skakar..Ältar samtidigt som jag känner ångesten stiga. Jag måste stoppa ångesten. Måste bort från känslan! Vilka färdigheter har vi lärt oss för att stoppa? Hög musik? Intensiv städning? Sparka och slå på kuddar? Ja, det finns egentligen massor av färdigheter att ta till för att bryta, om jag ändå kommit på det tidigare. Nu är jag för högt i känslan för att komma ifrån..Jävla skit. Jag hatar.

Att vara ett offer..

Jag har en vän. Denna vän har mått dåligt, varit deprimerad och utmattad så länge jag kan minnas. Nu har det nått en punkt där jag inte längre tror på henne, där jag inte längre kan ta till mig hennes mående. Var man än tittar, hur man än vänder och vrider så tycks det på något sätt inte finnas något som är bra. Hon bor i en alldeles fantastisk lägenhet som är helt nyrenoverad och fantastisk, har en pojkvän som bryr sig, goda möjligheter att hitta rätt med tanke på det skyddsnät hon trots allt har runt sig. Men ändå finns det ingenting som kan hjälpa henne. Hon är fast i rollen som offer. För många av er låter det nog väldigt hårt när jag skriver offer, men det är trots allt vi själva som väljer våra liv. Vill vi må bättre? Vill vi stå och stampa? Det är otroligt otroligt lätt att skylla på andra, det är otroligt lätt att bli fast i att må dåligt. Det är enkelt och vant, helt enkelt. Jag har försökt ställa upp i åratal och till och med sagt upp kontakten en eller två gånger under minst eller halvårs tid just för att jag inte orkar lyssna och tycka synd om. Ingenting hjälper. Ingenting vänder henne. Jag förstår inte hur hennes pojkvän orkar, men med tanke på att han jobbar hela dagarna och är borta tillsammans med vänner i stort sett hela helgerna så tror jag inte att han gör det.

Så, varför mår hon inte bättre? Varför går det inte framåt trots stöttande människor runt omkring? Varför händer inget? Jo, för hon är bekväm. Hon märker att alla hon älskar tar henne precis som hon är, det spelar ingen roll om hon mår bra eller dåligt, alla skyddar henne och hejar på henne, trots säkert tio års lidande. Hennes pojkvän är tillsammans med henne, även om det enligt mig inte direkt verkar som han vill det många gånger, utan helt enkelt är för feg för att backa, pga rädsla för att hon ska gå under. Jag däremot, som varit i sitsen att må riktigt jävla skit, vet att hon kommer klara det och att det också är precis vad hon skulle behöva. Hon måste ryckas ur rollen av att vara ett offer..sluta utnyttja andra. Börja agera själv.

Jag har, åter igen, kommit till en punkt där jag inte vill känna av henne, känna av den ständigt deprimerade och krävande person hon är. Hon måste "snap out of it" helt enkelt. Jag kanske helt enkelt är elak i mitt sätt att skriva, men jag kan inte med ord beskriva hur illa det är. Testa själva att leva i en relation där ni bara ger och ger och ger och inte får något tillbaka. Den här relationen har inte gett mig någon vänskap eller förståelse utan det har nästan hela tiden handlar om henne, hennes problem, hur dåligt hon mår, etc. Nu får det faktiskt vara ett slut..vem vill ha det? Inte jag!

All the way..

Jag tror aldrig jag nämnt ordet borderline här i bloggen. Idag, efter att ha läst en kär väns blogg insåg jag att det finns så mycket mer än bara frustration och jobbproblem jag behöver ventilera. Den här bloggen har hela tiden varit tänkt som ett sätt för mig att utvecklas, skriva ned mina tankar och bara vara. Som den perfektionist jag är vill jag egentligen starta en helt ny blogg för att skriva om det som är allra störst för mig, nämligen min diagnos - Borderline, eller Instabil PersonlighetsStörning (IPS) som den också kallas. Här nedan kan ni läsa om borderline:

1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar
6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).
7. Kronisk tomhetskänsla.
8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Alla dessa kriterier behöver inte stämma in på en person med Borderline, vissa har mer eller mindre av dessa kriterier. Och precis som med alla andra så stämmer inte allt in på mig heller. Men det här är för att ge er en förståelse för vad jag kämpar med varje dag.

För att jobba med dessa problem, eftersom man kan bli bättre, går jag i något som kallas Dialektisk Beteende Terapi (DBT) och har gjort det i närmare två år. Man går i både individuell terapi så väl som gruppterapi. I veckan när vi hade gruppterapi insåg jag att jag tagit ett stort steg framåt i att förstå och tillämpa de färdigheter vi lärt oss. Anledningen? Nya gruppmedlemmar som precis börjat i terapin. Jag var där de är för cirka två år sedan. Idag kämpar jag fortfarande med mina problem men jag har reducerat dem till en nivå som nästan är möjlig att hantera. Jag har fortfarande lång lång väg kvar att gå, men tar mig sakta uppåt och framåt. Det var faktiskt riktigt häftigt att uppleva.

Känslan som inte försvinner

Ett växande obehag. En känsla som inte försvinner. Tid som tycks stå still. Mitt liv består av ständiga berg och dalbanor. En dag kan allt vara frid och fröjd, nästa handlar om ångest. Jag lyckas leva med balansgången, jag lyckas hålla ihop min fasad utåt när jag jobbar eller träffar människor. Inom hemmets väggar raseras allt. Där blir jag plötsligt liten, där rasar stenväggen jag byggt upp, där kommer sanningen fram. Jag tror mig inte vara någon, jag tror mig inte klara av mitt jobb, jag har ångest över att bli påkommen som en bluff. Tänk om jag inte klarar av att leva upp till alla krav och andras förväntningar? Egentligen borde det inte spela någon roll...

Vissa dagar känns det som om jag kommit långt i min psykiska utveckling, andra dagar känner jag mig totalt värdelös. Vem är jag? Vad vill jag? Min framtid känns oerhört oklar eftersom jag ännu inte lyckats samla ork nog att avsluta mina studier och därmed inte heller kan få något riktigt jobb. Det här är också något som är ständigt återkommande i diskussioner med vänner och familj som tycker att jag borde vara färdig vid det här laget.

Idag känner jag mig sämst. Idag har jag en riktig skitdag. Idag försöker jag le lite extra så att ingen förstår att jag mår alldeles fruktansvärt och sen bryter jag ihop totalt när jag är hemma.

Om jag bara kunde ta tag i mig själv, om jag möjligen kunde städa lägenheten lite, få undan lite skit, rensa i en vrå eller två, då kanske det åtminstone skulle kännas lite lättare. Om jag kunde planera lite långsiktigt, lägga upp en plan och följa den, då skulle jag slippa oroa mig varje dag. Mina värsta orosmoment just nu är att inte lyckas, att inte komma på vad jag vill. Så länge jag är såhär ostabil är det heller inte aktuellt att skaffa barn, vilket jag just idag inte vet om jag vill heller. Och det har ändå alltid varit min högsta dröm. Idag är allt upp och ner.

Det kan hända att ni får följa med mig på några grubbelstunder framöver. Det är något nytt jag provar nu eftersom det heter att jag ältar alldeles för mycket och måste få stopp på det. Jag måste lära mig att fullfölja mina värsta tankar istället för att trösta dem och dämpa min oro. Mina dagar får inte bestå av grubbel. Jag får inte somna med grubbel i huvudet. Rensa rensa rensa. Snart ska jag duscha, kanske kan jag bli på bättre humör och glömma grubblandet om jag sjunger..eller tänker på hur fin min sambo är. Bryt grubblandet.

Kort och gott..

Kort och gott kan man kalla hela mitt liv och hela min lägenhet för kaos. Jag orkar inte längre. Det funkar inte. Det är ohållbart att leva vikarieliv för min del. Att aldrig få svar. Att få ett datum man jobbar till och bara fem dagar innan det datumet fortfarande inte ha fått veta om man får förlängt eller inte är hemskt. Det låter kanske inte särskilt hemskt för er, men i nuläget vilar min framtid på det här beslutet. Kommer jag ha en inkomst eller kommer jag behöva plugga för att ha råd att leva? Dessutom handlar det om en tjänst som blir förlängd tre veckor till på heltid eller på cirka 50-60% fram till i jul.

Problem 1 - jag vill inte jobba heltid. Min kropp och själ klarar inte det. Jag har insett mina begränsningar för länge sen och försöker nu helt enkelt bara klara av att ta mig igenom den tid jag har kvar att jobba heltid.
Problem 2 - jag vill för mycket och har så mycket tankar och idéer i huvudet att jag blir tokig.
Problem 3 - mina drömmar går upp i rök om jag inte kan fortsätta jobba, eftersom jobb innebär pengar och pengar innebär uppfyllda drömmar.

Åter till kaoset då. Imorgon är det dags att jobba igen, ångesten har gripit tag i mig med full kraft ikväll, jag vet inte hur jag ska hantera mig själv, alla tankar, känslor och tårar. Jag är helt slut, lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag orkar varken ta tag i matlagningen eller städning. Samtidigt vill jag inte leva i ett kaos, eftersom det finns få saker som är så hemska som när något inte är organiserat.

Ska försöka äta lite nu och sen hoppa ner i badet för att lugna ner mig själv.

Krasch

Fan! Jag är där igen, på gränsen. Det vill säga bristningsgränsen. Jag går balansgång mellan att må skit och att överleva dagen. När jag kommer hem på eftermiddagarna är jag tjock i halsen av gråt som vill komma ut, men som jag sällan låter komma ut. Jag vet varken ut eller in. Jag vill fortsätta jobba, få tillbaka orken, livslusten och allt jag tycker är roligt. I över två veckor har jag känt hur det tar emot att vakna upp på morgonen. Jag gör mitt bästa för att försöka vända allt till något positivt. Om det känns extra tungt sätter jag på mig färgglada kläder och försöker piffa till mig. Just nu funkar inte ens det, som faktiskt i vanliga fall är min sista utväg.

Det är så mycket som ställer till det. Arbetsmiljö, kollegor jag inte kommer överens med, lång restid till + från jobbet som slukar all min fritid, att behöva laga mat och fixa så fort jag kommer innanför dörren (om jag inte vill vara extra sårbar förstås, eftersom det är det jag blir utan mat). Jag känner hur stressen äter mig inifrån. Det har blivit allt svårare att somna och jag vill inte ens lägga mig om kvällarna eftersom det innebär att det snart blir morgon och jag åter behöver stiga upp till jobbet. Att jag dessutom måste upp vid fem eller sexsnåret om dagarna gör inte saken bättre, åtminstone inte nu när mörkret är ett faktum på morgonen.

Jag är så trött.

Ärlighet varar längst

Vissa dagar vill jag bara börja om från noll. Vissa dagar känner jag kort och gott att jag inte vill vara jag eller att jag önskar att jag gjort andra val i livet. Idag handlar det så mycket om hat, självklandran, självömkan, mer hat, ånger, depression och mycket mer. Varför har jag valt att arbeta med något jag inte känner mig helt säker på? Varför går jag ner mig så totalt extremt mycket så fort något går mig emot? Livet känns allt annat än rättvist nu. Jag kämpar ständigt med att göra mitt bästa. Ofta har jag stunder då jag känner mig totalt värdelös och jag låter mig ofta dömas av andra människor, som om jag lever genom dem på något vis. Det tycks vara så att jag helt enkelt inte kan vara hel i mig själv. Det finns så mycket att jobba på. Och idag hatar jag mig själv och allt runt omkring mig.

Ropa inte hej..

...för tidigt. Det säger jag bara. Herrejäklar vad jobbigt det har varit på jobbet idag. Ingenting, absolut ingenting är iordning. Luften är jättedålig, organisationen ännu sämre och idag är en sån dag jag känner att jag inte vet om jag vill jobba med det här. För tillfället har jag inte heller, av olika anledningar, någon som helst fritid. Trött trött trött. Just nu är jag inte alls varken glad eller positiv. Just nu orkar jag bara inte. Idag måste jag ha en riktigt blä-dag!

Fortsatt lycka med inslag av konstiga känslor

Jag är fortfarande lycklig. Tror jag. Ibland lurar min kropp mig och får mig att undra om det egentligen är lycka jag känner. Är det? Jag har haft problem med halsont, dålig mage, extrem huvudvärk och liknande de senaste dagarna. Egentligen önskar jag att det fanns något att skylla på men jag tror ärligt talat inte det finns nåt. Jag mår dåligt helt enkelt, åtminstone fysiskt. Och även om allt känns nästan tipptopp psykiskt så finns det underliggande orosmoment som jag helt enkelt förtränger för att jag vill vara lycklig. Jag har sällan fått unna mig att vara ordentligt lycklig. I hela mitt liv har jag varit en så kallad pessimist. Jag har bestämt mig för att ändra på det. En resa från pessimist till optimist. Jag tänker att det är dags innan jag faktiskt bildar familj eller liknande, vad tror ni? Jag känner att jag vill bli en stark mamma och en välmående fru. Som mitt liv sett ut fram till för cirka ett halvår sedan vill man helt enkelt inte ha det. Jag menar inte att det på något sätt har varit dåligt, men jag har inbillat mig det. Det har handlat om att jag inte får vara värd att vara bra, eller må bra. Ständigt negativ och klagandes. Nu jobbar jag tillsammans med en sån människa och inser vad hemsk jag varit! Shit vad jobbigt och energikrävande det är med någon som aldrig har något positivt att säga. Nu har jag visserligen inte varit så extrem, för mig har det snarare handlat om att jag inombords och mot mig själv varit negativ, men oerhört peppande och positiv åt andra.

Varje dag bestämmer jag mig numer för att det ska bli en bra dag. På söndagar bestämmer jag mig för att det kommer bli en finfin vecka. Hittills har det fungerat och jag börjar tro på det här med positiv attityd. Om jag bestämmer mig för att det blir en skitvecka blir det nog det, men om jag bestämmer mig för att det blir kanon så kan inget hindra mig från att skapa en kanonvecka. Jag är också lite av attityden att allt löser sig, för det gör nog det i de flesta fall. Det får helt enkelt vara slut på motgångar. Visst att det krävs kamp, men vad gör det? Livet kan vara orättvist, men man får göra det bästa av det. Jag ska iallafall fortsätta kämpa för att bli mer positiv.

Är du en optimist eller pessimist?

Back on track

Efter en härlig, faktiskt alldeles fantastisk semester, är jag tillbaka med ny energi. Jag vet vad jag gör i ytterligare tre veckor, därefter går jag tillbaka till ovissheten som vikariejobb medför. Just nu bryr jag mig inte ett dugg om det faktiskt, det löser sig, det vet jag. Jag lever i nuet och njuter av livet som det är. I nuläget är jag riktigt lycklig!

Hjärtat blöder

Idag känns allt som en lång kamp. Ångesten har varit närvarande varje liten stund av den här dagen. Jag har haft ett konstant tryck av sorg mot mitt bröst, utan att för en sekund kunna förklara varför och var det kommer ifrån. Klockan är snart halv tolv och jag känner mig fruktansvärt ensam. Det går inte att på något sätt uttrycka var den här sorgen och smärtan kommer ifrån. Jag har ingen aning. Det gör ont, det känns som om hjärtat blöder, som om jag skulle ha ett stort sår någonstans. Inget särskilt har hänt, jag lever livet som jag brukar och ändå kan jag inte för allt i världen förklara vad det är. Jag gråter inombords. Sorgen känns förskräckligt tung att bära. Om ändå jag hade någon hos mig just nu som kunde hålla om mig och bara låta mig gråta ut. Känslorna är packade hårt på insidan och tårarna vill inte strömma fram som jag önskar att de kunde göra. Jag går till sängs med tomhet inom mig. Oförklarlig tomhet.

Tänkvärt

Avundsjuka. Smaka på ordet. Avundsjuka. Det låter som en sjukdom, något allvarligt som man drabbas av och måste få medicin för att bli av med. Egentligen handlar avundsjuka om att man behöver reparera sin självkänsla, sin syn på omvärlden och sin attityd. det här är visserligen bara vad jag tror, men jag tror det med erfarenheten att andra runt omkring mig uppvisar avundsjuka när de inte riktigt vet var de har sin plats. Det här handlar om vänner, människor jag jobbar med eller helt enkelt andra som inte är så säkra på sig själva. Det måste vara jobbigt att inte våga tro på den man är. Jag ska väl egentligen inte säga något om den saken eftersom jag inte alltid varit den som trott på mig själv heller.

Det är hemskt när avundsjuka går över till att en person är otrevlig. What´s the point? Känner man sig som en bättre person när man är irriterad, tvär och ohjälpsam? Jag gör sannerligen inte det iallafall. Jag vill vara tillmötesgående, brinna för det jag jobbar med och helt enkelt vara en sådan person som människor får energi av. Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer bli en energitjuv.

Om ni undrar hur det går med mina planer inför hösten kan jag säga att jag söker jobb för tillfället. Samtidigt letar jag också handledare till min c-uppsats, och jag hoppas verkligen jag kan få dessa att få ihop. Om det blir som jag vill kommer jag jobba 75% och skriva c-uppsats 25%, dock kommer jag behöva skriva åtminstone 50%, så jag kommer under hösten jobba 125%. Vi får se hur det går. Det beror på om jag får det jobb jag vill ha. Ska sätta mig och söka det nu faktiskt. Wish me luck!

Funderandet fortsätter..

Jag fortsätter fundera och våndas över framtiden. Det är svårt att ta klara och insiktsfulla beslut när man är känslostyrd. Jag vet med mig att jag länge har varit högt uppe i känslan vad gäller beslut om framtiden. Jag bryter ihop, gråter, önskar att allt kunde vara lättare och bara ordna sig. En tid har jag helt enkelt lagt det åt sidan helt och fullt. Nu har jag börjat ta tag i det igen. Jag har en reservplan. Jag har börjat kontakta människor för att kunna börja om på min c-uppsats - med nytt ämne. Mina tankar går helt enkelt i banorna att jag inte tänker studera i höst. Jag funderar på att ta ett halvår eller år ledigt från studierna och vikariera, hoppa runt som vikarie på massvis med olika ställen. Dock är min plan att samtidigt arbeta med c-uppsatsen, så lite jobb kommer det att bli. Två dagar i veckan c-uppsats och tre dagar i veckan jobb. Då täcker jag även upp CSN helt okej, dock får jag leva lite fattigare, men så får det bli. C-uppsatsen är 15 poäng och jag gissar att det startar i mitten av augusti. Jag måste ha valt ämne snart..

Förutom att ha funderat över det här har jag också funderat en hel del över hur viktigt det är med rätt arbetskamrater. Under våren har jag jobbat med en lärare som uppfattas som sur och tvär, som har svårt att kommunicera annat än i negativa ordalag och som avskyr barnens föräldrar. Nu jobbar jag tillsammans med människor som sätter barnen i första rummet och som kommunicerar finfint med såväl mig som med barnens föräldrar. Det gör en fantastiskt stor skillnad må jag säga. Hur kan man bli lärare om man avskyr föräldrar så mycket?

Ja, hur som helst..Jag har två olika planer, den första är att studera det här halvåret, men det gör jag enbart om jag klarar min tenta som jag har nu, annars lägger jag det på hyllan för ett år. Plan två är den jag nämnt, nämligen jobba och plugga c-uppsats. Den känns mest lockande just nu.

Byta jobb?

Fyra och ett halvt år på lärarutbildningen, bortkastade? Jag vet inte faktiskt. Men som det är i nuläget så inser jag mer för varje dag att det här inte känns rätt. Lärare jobbar stenhårt, ofta 50 timmar eller mer per vecka för att upprätthålla en någorlunda hög standard på undervisning, föräldrakontakt, rättning, mm. Vi är ständigt kritiserade, oavsett hur hårt vi arbetar och hur mycket vi än tar på oss. Det finns så mycket annat jag vill med mitt liv än att vara fast i ett arbete med låg lön och höga krav. Min egentliga drivkraft ligger i att hjälpa utsatta och "svaga" barn, exempelvis sådana utsatta för mobbning eller liknande. Jag tänker mig mer arbete kring mobbning eller kanske inom facket där jag får arbeta med att förbättra lärarutbildningen och statusen i läraryrket.

Fyra dagar att fylla..

Nu är det bara fyra dagar kvar, fyra dagar att ta sig igenom där jag ska göra mitt bästa för att hålla humör och ork kvar. Mot slutet har jag insett att mitt gedigna arbete inte kan leda någon vart utan att klassens riktiga lärare visar mig respekt och dessutom har vilja att arbeta med barnen. Precis som föräldrar som uppfostrar sina barn på olika sätt måste elever som har lärare med olika arbetssätt bli förvirrade. När jag försöker skapa struktur och intressanta lektioner kan jag inte hjälpa dem om deras riktiga lärare samtidigt "motarbetar" det jag gör genom att låta dem springa fritt och göra precis som de vill eftersom hon, som hon uttrycker det bara är kvar sista tiden för att de inte ska få vinna över henne. Organisation, struktur, olika inlärningsstilar och respekt tror jag är nyckelorden för att få en fungerande klass. Kontakt med föräldrar, speciellt i denna ålder, är oerhört viktig men går tyvärr förlorad här.
Under detta vikariat har jag dessutom insett vad jag vill skriva om när det är dags för mitt examensarbete. Inget ont som inte har nåt gott med sig :)

Ångest..

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen efter att ha haft dagen idag ledig. Det känns tungt, ångestladdad och svårt. Varje dag i klassrummet blir tyngre, stödet krymper och känslorna ökar. Jag är inte stark nog att hantera barn som försöker strypa varandra, som slåss och mobbas dagarna i ända. Jag är heller inte stark nog att inte på något sätt respekteras. Hur mycket jag än har kämpat så tär det oerhört att känna att den person man jobbar tätast tillsammans med nästan motarbetar en. Senast igår kunde jag svära på att det nyss pågått skitsnack om mig när jag klev in i lärarrummet. Det hände då mellan den lärare jag jobbar tillsammans med och en annan lärare inom samma årskurs. Det var både obehagligt och tråkigt eftersom jag hittills känt mig så välkommen av alla, utom just den jag jobbar tillsammans med.

Jag vill göra skillnad, men det finns inte resurser, tid, personal eller som det verkar, kompetens, nog att faktiskt klara det här. Tre veckor kvar till sommarlovet och jag har gett mig tusan på att inte bara stå ut, utan faktiskt göra en skillnad. Att jobba tillsammans med en lärare som har gett upp och som inte är villig att låta klassen vinna gör detta genast mycket svårare. Antingen får jag ta alla fighter och faktiskt sköta lektioner också, eller så händer ingeting. Självklart är detta min uppfattning av läget, men om jag ska ge min bedömning så sitter denna lärare enbart framför datorn medan jag särar på elever som bråkar. Det är jag som går runt i klassrummet för att hjälpa till där det hela tiden behövs. Det är jag som ser till att de får lärarledda lektioner och inte enbart sitter i böcker och jobbar utan att utvecklas. Det låter säkerligen oerhört egoistiskt när jag skriver om det här, men det är min upplevelse, och även flera andra lärares uppfattning av vad de sett om hur jag kämpat. Men jag kan ju aldrig säga att min sanning är den absoluta sanningen.

Det som är sanning för mig är att det inte längre är roligt att gå till jobbet. Jag brinner för att hjälpa elever utan att få någon som helst rätt att varken prata med föräldrar eller vidta några vidare åtgärder. Det känns hopplöst och jag mår riktigt dåligt varje dag när jag kommer hem. Ångesten byggs på allt mer för var dag och jag ser ingen riktig utväg längre. Motarbetad eller ej, jag gör i allafall mitt bästa.

Long time, no see..

Luften går snart ur mig. Idag har varit en näst intill helvetisk dag, samtidigt som den varit så fantastisk bra. Klassen har varit riktigt orolig. De har varit elaka mot varandra och faktiskt farliga. Att försöka hugga en annan elev med en skruvmejsel när man blir förskräckligt arg, förstöra en stor myrstack, döda sniglar, sparka på varandra, mobba och knuffas är helt enkelt mer än vad jag tolererar. De går överstyr. Den här klassen mår så fruktansvärt dåligt och deras ordinarie lärare tycks inte ha någon som helst ork att hantera allt som händer och sker, vilket gör att allt handlar på mig. Allt ansvar, som jag samtidigt inte ens får ta, eller har rätt att ta som vikarie. Jag får inte det förtroendet och känner mig därmed hjälplös. Jag som vikarie har ingen rätt att göra något drastiskt heller. Föräldrakontakten är bara att glömma, där får jag inte ge mig in och rota, lektioner har jag "tvingat till mig" några för att upprätthålla någon form av struktur, men det är så mycket jag inte kan påverka. Det är frustrerande och ledsamt. Jag lider med klassen eftersom de verkligen behöver lärare som engagerar och bryr sig.

Jag är otroligt noga med att inte låta de "stökiga" eleverna få all uppmärksamhet, även om de tyvärr får ganska mycket uppmärksamhet eftersom jag inte gärna vill tillåta att de slår ner varandra i klassrummet. Jag är mycket medveten om de tysta, försiktiga, försynta eleverna. Det är mycket mycket viktigt att de får uppmuntran, åtminstone enligt mig. Bara en så enkel sak som att låta dessa elever gå ut i ett grupprum och jobba utan att de frågat ger dem väldigt mycket. De lyser upp, känner sig sedda. De vill, men de vill inte ta plats och låter därför bli att fråga, eftersom det finns andra som är så snabba med att göra det. De sitter tysta längst bak och sköter sitt skolarbete, frågar aldrig, gör alltid rätt. Underbart, men samtidigt sorgligt, för dessa elever glöms oftast bort av vissa lärare. Det får aldrig ske. Varje elev är värd lika mycket uppmärksamhet som någon annan. Glöm aldrig bort de tysta eleverna som sköter sig, låt dem veta vilket fantastiskt jobb de gör, låt dem skina.

Om man inte bara ser till elevsidan av det här jobbet så är det otroligt trivsamt på det kollegiala stadiet. Mina arbetskamrater är guld och jag känner mig ofta mycket kompetent och omtyckt. Jag önskar bara att det jag gör kunde få någon slags effekt.

Idag har jag helt enkelt en dag då allt känns hopplöst. Det känns tungt att jobba sida vid sida med en lärare som inte har ork för sin klass, en lärare som inte borde vara där förrän hon återhämtat sina krafter och orkar upprätthålla en struktur. Allt för mycket ansvar, som inte ingår i mina arbetsuppgifter, läggs på mina axlar. Det bästa jag kan göra är att le och se glad ut och göra mitt bästa. Jag får bara hoppas att jag inte bryter ihop på vägen. De här eleverna behöver en stark ledare, och jag har gett mig attan på att vara denna starka ledare åt dem.

Omfokusera, gör rätt

Som lärare behöver vi välja vad vi vill lägga vår energi på. Oavsett vad våra arbetsgivare försöker driva igenom för villkor (ex. 40 timmars arbetsvecka i skolan och semestertjänst) så är vi redan nu hopade med arbete. Troligtvis kommer 50% av Sveriges lärarkår lämna yrket om det läggs på ännu mer. Om detta avtal på något sätt skulle gå igenom så hoppas jag innerligt att Sverige slutar fega och faktiskt går ut i strejk. Det tycks vara vad som behövs i nuläget.

Varför förstår inte vanliga dödliga människor vår situation? Hur enkelt tror man att det är att handskas med adhd, föräldrar med olika åsikter och krav, otillräcklig arbetstid, massvis av omdömen, planering av lektioner, individuella planer, åtgärdsprogram, ständiga möten, etc. Folk fastnar på att lärare har sommarlov och påsklov istället. Jag kan bara säga tack gode gud för det. Att vi har lov alltså. För var skulle vi vara utan dessa lov? Jo, fullständigt utbrända. Var och en av oss lärare behöver riktigt ordentliga andningspauser för att hantera det yrke vi valt. Och ofta frågar jag mig också varför jag valt yrket.

Varför har jag då valt läraryrket? Det finns en hel del bra saker att fokusera på. Exempelvis bjuder det på ständig utveckling, jag får vara som jag är, jag hjälper, inspirerar och undervisar barn och ungdomar som sedan kommer (förhoppningsvis) minnas det resten av sina liv. Jag är någon. Jag gör något. Jag är aktiv och kämpar, även om det ibland tar mer än vad det ger. Men så kommer den där lilla ljusglimten när allt klaffar så perfekt och när man ser vad man gjort för en människa.

När allt känns tufft så handlar det att omfokusera och göra rätt. Jag ser just nu lärare som helt enkelt lägger all sin tid och kraft på det administrativa, struntar i allt vad barn och föräldrar heter. Då har man valt fel väg i skolan. Jag vet att det blivit mycket administrativt, men det kan samtidigt allt för ofta hamna om felprioriteringar. Jag befinner mig just nu i en klass där läraren helt enkelt inte kämpar för sina elever. Det finns minst fyra eller fem elever som har stora problem på olika sätt och behöver åtgärdsprogram. Finns det? Nej. På flera år har inte ett enda åtgärdsprogram tagits fram. Problemet här blir att det är jag, som vikarie, som får göra något åt detta. Jag har ingen som helst tid utöver den tid jag är med eleverna, då jag ska underlätta för läraren och vara ett stöd för barnen. Om jag ska ordna åtgärdsprogram får jag göra det gratis, för jag har inte det stöd jag behöver från lärare och rektor eftersom de pengarna inte finns. En skillnad på 30 min per dag skulle ta mig långt, men det är tid som inte verkar värd att läggas på dessa barn. Ganska fruktansvärt egentligen med tanke på att det är därför vi är i skolan, för att undervisa och hjälpa barnen.

Självklart har jag mycket att lära, men jag känner samtidigt att jag aldrig vill tappa fokus på det som betyder något, nämligen barnen. Den dag administrativa uppgifter tar upp all tid jag borde ha med barnen (vilket är på väg att hända) tänker inte jag jobba som lärare längre. Jag tänker kämpa för att få det vi förjänar i skolan, men jag lär inte göra det i skolan utan snarare på annat håll. I mig finns alldeles för mycket kämparglöd för att jag ska låta det förfalla. Den här kämparglöden för lärares villkor behöver på annat håll.

Det är inte rätt..

Jag går till jobbet varje dag, full av styrka och energi att förändra och förbättra. Det handlar trots allt om barnen. De barn vi varje dag undervisar och näst intill uppfostrar. Det är för dem skolan finns och det är för dem vi arbetar. Jag vet att det gör mig till en bättre människa att hela tiden eftersträva en god miljö för dessa barn. Av just denna anledning blir jag så ofantligt ledsen av att se människor som kämpar mot sitt eget psyke för att barnen inte ska "vinna" över dem. Det finns människor som är i skolan och arbetar som lärare och gör allt för att hålla huvudet över vattnet istället för att erkänna sig besegrade. Undervisningen drabbas. Barnen drabbas. Lärarens familj drabbas med största sannolikhet. De flesta drabbas på ett eller annat sätt. Ibland tror människor så helt och fullt att de gör rätt, när de egentligen till stor del skadar. Det här är bara min åsikt. Om man för länge sedan gett upp att ta "fighter" som leder till att barn mår bra, att de arbetar med det de ska, att de inte stör andra när de arbetar, att de inte mobbas, varför jobba kvar? Varför gå till jobbet och strunta blankt i om barnen jobbar eller gör vad de ska? Varför jobba om man inte ens försöker göra sitt bästa? Om man har slut på ork? Det är i det närmaste fruktansvärt.

Självklart kan man se detta ur fler perspektiv. Självklart måste man ta lärarens erfarenhet i beaktande. Varför vill denna person egentligen inte ta ledigt när det är så välbehövligt, exempelvis? Sen kan man se det ur mitt perspektiv. Låt människor som orkar bry sig och kämpa undervisa de barn som behöver det bäst. I tidig ålder är det viktigt att barn får se vad som är okej och inte okej i verkligheten. Det är inte, med mina mått mätt, okej att förbise mobbning, att elever aldrig någonsin jobbar på lektionerna, mm. Om eleverna redan i låg ålder förbises kommer kunskapsluckorna senare i livet bli enorma. Vi bygger tidigt en grund som barn ska vila på resten av sitt liv.

The bottom line: Elever är värda att värnas om. Elever är värda att få en bra utbildning som ger dem de kunskaper de så väl behöver. Elever ska inte behöva vara rädda för att gå till skolan. Elever ska ha en lärare som ser dem. Punkt.

Ovisshetens tid är här

Jag har jobb, fram till påsk. Jag ska få min första lön imorrn, men jag har inte fått nåt lönebesked. Jag oroar mig både för om min lön kommer in på kontot imorrn och hur lite det kommer vara, jobbade bara enstaka dagar förra månaden. Sen oroar jag mig självklart för framtiden. Mina främsta mål handlar just nu om att jobba minst halvtid ett tag framöver. Det leder nämligen till dröm nummer två, som är en ordentlig resa någon gång i höst/vinter. För att kunna resa krävs pengar, dock mer än halvtid. Mitt mål är att spara ihop 30 000 kronor innan september/november, men med tanke på att jag inte ens fått min första lön än, och med tanke på att jag inte har någon säkerhet vad gäller jobb, så är det här ett otroligt svåruppnåeligt mål. Sommarjobb finns det allt annat än gott om, och skolan brukar sällan behöva någon över sommaren, tyvärr.

Det är med andra ord ovisshetens tid just nu. Jag har helt enkelt ingen aning om hur det ser ut efter påsk. Inte den blekaste aning. Ingen har ringt, ingen har frågat om jag vill ha förlängt. Jag är livrädd för att folk ska tycka att jag gör ett dåligt jobb när jag i själva verket kämpar sockarna av mig själv. Eleverna kommer först. De ska få alla förutsättningar som finns för att utvecklas till ansvarstagande individer med bra förutsättningar för lärande. Så är det bara. Punkt. Inget annat kommer accepteras. Barn kan. Det ligger hos oss lärare att kunna anpassa undervisningen så den passar alla, även de mest stökiga barn. Jag känner att jag kommit en bit på vägen och hoppas därför innerligt att jag får stanna terminen ut. Dock är det inte jag som avgör. Men snälla snälla, låt det bli så.

Planeringsfreak - jag?

Jag lever för min almanacka. Jag är inte hel utan den, och trots detta så gör jag bort mig och glömmer bort att skriva saker som händer vilket sedan sabbar resten av min vecka. Något annat kommer kanske i vägen och jag glömmer sedan fylla i den där viktiga tiden som egentligen ska stå i almanackan. Jag förstår inte själv hur det händer, men det gör det då och då. Eftersom jag är ett planeringsfreak är det svårt för mig att jobba som vikarie. Det innebär att jag har ungefär next to nothing att säga till om. Självklart är det möjligt för mig att komma med förslag men det handlar alltid om mycket korta perioder och även svårigheter att få personal att ta en på allvar.

Som vikarie är man, tyvärr, på något sätt lite mindre värd än övrig personal. Man får inte vara med på möten, planeringstid finns inte ens på kartan och få personer lyssnar på det man faktiskt har att säga. Det gäller verkligen att slå sig fram så gott man kan. Det här resulterar i att jag går hem från jobbet, full av idéer, full av tankar om hur jag ska förändra det som inte fungerar och ge någonting till de elever som verkligen behöver hjälp. Det är livsfarligt. Jag har ingen tid att reflektera och släppa tankarna som far i mitt huvud, så de fortsätter fara omkring.

Här får jag ta till det som kallas acceptans. Jag får dessutom använda mig av planerade "grubbelstunder", det vill säga skjuta upp mina tankar tills det att jag bestämmer mig för att jag får tänka på det och grubbla över det. Oerhört svårt och defintivt något som kräver mycket träning, men det gör också att jag får chans att leva mitt liv. Det är det här jag kallar balans, och därmed något jag måste eftersträva i mitt liv. Just för tillfället kan jag inte släppa skolan, alla problem och alla miljoner saker som flyger runt i huvudet, och det måste jag också kunna acceptera, samtidigt som jag jobbar med mina grubbelstunder.

Ikväll ska jag försöka planera lite lektioner inför morgondagen. Det är orättvist att jag som vikarie inte får planeringstid, trots att jag också planerar lektioner och försöker skapa en bra vardag för elever. Det är definitivt någonting jag kommer att kämpa för. Vi är också människor och har också ett värde, och framför allt ett liv, och ofta också en familj som vi vill ha tid för. Vi vill inte behöva planera "gratis" på vår fritid när vi egentligen skulle umgås med vår familj, men så ser livet ut just nu. Radikal acceptans - det är allt jag har att säga just nu.

Varför fight it right?

Ibland behöver man få reflektera känslor, tankar, värderingar och orosmoment. Ibland behöver man göra detta utan att någon känner till vem man är. Ibland behöver man feedback och utomståendes tankar på det man tycker och tänker och går igenom. Detta är därmed en öppen blogg som vem som helst kan läsa, men med en anonym bloggare.

Min historia börjar här, en solig dag i mars 2010, då jag helt enkelt kände att jag behövde någonstans att ventilera mina tankar. Eftersom jag i grund och botten är en mycket känslig person som så väldigt gärna vill hjälpa mina medmänniskor och personer som enligt samhället anses svaga behöver jag ibland släppa på locket. För tillfället är jag en vikarierande lärare med flertalet enligt min uppfattning väldigt krävande elever. Jag har mycket med mig i min ryggsäck som gör att jag brinner för barn och ungdomar som kräver det lilla extra, men samtidigt tar det musten ur mig eftersom jag själv har erfarenheter jag behöver bearbeta. Från att ha varit en nattuggla som gått och lagt mig vid två eller tre om nätterna till att komma hem varje dag helt utpumpad och somna helt utmattad på soffan vid niotiden. Det är en otrolig omställning.

Jag saknar fritid, jag saknar ork och jag saknar mitt sociala liv. Här kommer jag helt enkelt berätta om mina erfarenheter och min kamp att slå mig fram som vikarie.

Namnet fight it right grundar sig helt enkelt i min vilja att göra rätt för de människor jag möter och min vilja att vara en så bra lärare och vikarie jag kan, samtidigt som jag försöker hitta en balans i mitt eget liv och psyke. Det är en svår balansgång och läraryrket är inte alla gånger så lätt att bara släppa när man stänger dörren till sitt eget hem. Jag behöver helt enkelt ventilera, jag behöver få släppa taget och vara mig själv. Jag behöver "fight it right".