Kort och gott..

Kort och gott kan man kalla hela mitt liv och hela min lägenhet för kaos. Jag orkar inte längre. Det funkar inte. Det är ohållbart att leva vikarieliv för min del. Att aldrig få svar. Att få ett datum man jobbar till och bara fem dagar innan det datumet fortfarande inte ha fått veta om man får förlängt eller inte är hemskt. Det låter kanske inte särskilt hemskt för er, men i nuläget vilar min framtid på det här beslutet. Kommer jag ha en inkomst eller kommer jag behöva plugga för att ha råd att leva? Dessutom handlar det om en tjänst som blir förlängd tre veckor till på heltid eller på cirka 50-60% fram till i jul.

Problem 1 - jag vill inte jobba heltid. Min kropp och själ klarar inte det. Jag har insett mina begränsningar för länge sen och försöker nu helt enkelt bara klara av att ta mig igenom den tid jag har kvar att jobba heltid.
Problem 2 - jag vill för mycket och har så mycket tankar och idéer i huvudet att jag blir tokig.
Problem 3 - mina drömmar går upp i rök om jag inte kan fortsätta jobba, eftersom jobb innebär pengar och pengar innebär uppfyllda drömmar.

Åter till kaoset då. Imorgon är det dags att jobba igen, ångesten har gripit tag i mig med full kraft ikväll, jag vet inte hur jag ska hantera mig själv, alla tankar, känslor och tårar. Jag är helt slut, lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag orkar varken ta tag i matlagningen eller städning. Samtidigt vill jag inte leva i ett kaos, eftersom det finns få saker som är så hemska som när något inte är organiserat.

Ska försöka äta lite nu och sen hoppa ner i badet för att lugna ner mig själv.

Krasch

Fan! Jag är där igen, på gränsen. Det vill säga bristningsgränsen. Jag går balansgång mellan att må skit och att överleva dagen. När jag kommer hem på eftermiddagarna är jag tjock i halsen av gråt som vill komma ut, men som jag sällan låter komma ut. Jag vet varken ut eller in. Jag vill fortsätta jobba, få tillbaka orken, livslusten och allt jag tycker är roligt. I över två veckor har jag känt hur det tar emot att vakna upp på morgonen. Jag gör mitt bästa för att försöka vända allt till något positivt. Om det känns extra tungt sätter jag på mig färgglada kläder och försöker piffa till mig. Just nu funkar inte ens det, som faktiskt i vanliga fall är min sista utväg.

Det är så mycket som ställer till det. Arbetsmiljö, kollegor jag inte kommer överens med, lång restid till + från jobbet som slukar all min fritid, att behöva laga mat och fixa så fort jag kommer innanför dörren (om jag inte vill vara extra sårbar förstås, eftersom det är det jag blir utan mat). Jag känner hur stressen äter mig inifrån. Det har blivit allt svårare att somna och jag vill inte ens lägga mig om kvällarna eftersom det innebär att det snart blir morgon och jag åter behöver stiga upp till jobbet. Att jag dessutom måste upp vid fem eller sexsnåret om dagarna gör inte saken bättre, åtminstone inte nu när mörkret är ett faktum på morgonen.

Jag är så trött.