Ett växande obehag. En känsla som inte försvinner. Tid som tycks stå still. Mitt liv består av ständiga berg och dalbanor. En dag kan allt vara frid och fröjd, nästa handlar om ångest. Jag lyckas leva med balansgången, jag lyckas hålla ihop min fasad utåt när jag jobbar eller träffar människor. Inom hemmets väggar raseras allt. Där blir jag plötsligt liten, där rasar stenväggen jag byggt upp, där kommer sanningen fram. Jag tror mig inte vara någon, jag tror mig inte klara av mitt jobb, jag har ångest över att bli påkommen som en bluff. Tänk om jag inte klarar av att leva upp till alla krav och andras förväntningar? Egentligen borde det inte spela någon roll...
Vissa dagar känns det som om jag kommit långt i min psykiska utveckling, andra dagar känner jag mig totalt värdelös. Vem är jag? Vad vill jag? Min framtid känns oerhört oklar eftersom jag ännu inte lyckats samla ork nog att avsluta mina studier och därmed inte heller kan få något riktigt jobb. Det här är också något som är ständigt återkommande i diskussioner med vänner och familj som tycker att jag borde vara färdig vid det här laget.
Idag känner jag mig sämst. Idag har jag en riktig skitdag. Idag försöker jag le lite extra så att ingen förstår att jag mår alldeles fruktansvärt och sen bryter jag ihop totalt när jag är hemma.
Om jag bara kunde ta tag i mig själv, om jag möjligen kunde städa lägenheten lite, få undan lite skit, rensa i en vrå eller två, då kanske det åtminstone skulle kännas lite lättare. Om jag kunde planera lite långsiktigt, lägga upp en plan och följa den, då skulle jag slippa oroa mig varje dag. Mina värsta orosmoment just nu är att inte lyckas, att inte komma på vad jag vill. Så länge jag är såhär ostabil är det heller inte aktuellt att skaffa barn, vilket jag just idag inte vet om jag vill heller. Och det har ändå alltid varit min högsta dröm. Idag är allt upp och ner.
Det kan hända att ni får följa med mig på några grubbelstunder framöver. Det är något nytt jag provar nu eftersom det heter att jag ältar alldeles för mycket och måste få stopp på det. Jag måste lära mig att fullfölja mina värsta tankar istället för att trösta dem och dämpa min oro. Mina dagar får inte bestå av grubbel. Jag får inte somna med grubbel i huvudet. Rensa rensa rensa. Snart ska jag duscha, kanske kan jag bli på bättre humör och glömma grubblandet om jag sjunger..eller tänker på hur fin min sambo är. Bryt grubblandet.
