Det är inte rätt..

Jag går till jobbet varje dag, full av styrka och energi att förändra och förbättra. Det handlar trots allt om barnen. De barn vi varje dag undervisar och näst intill uppfostrar. Det är för dem skolan finns och det är för dem vi arbetar. Jag vet att det gör mig till en bättre människa att hela tiden eftersträva en god miljö för dessa barn. Av just denna anledning blir jag så ofantligt ledsen av att se människor som kämpar mot sitt eget psyke för att barnen inte ska "vinna" över dem. Det finns människor som är i skolan och arbetar som lärare och gör allt för att hålla huvudet över vattnet istället för att erkänna sig besegrade. Undervisningen drabbas. Barnen drabbas. Lärarens familj drabbas med största sannolikhet. De flesta drabbas på ett eller annat sätt. Ibland tror människor så helt och fullt att de gör rätt, när de egentligen till stor del skadar. Det här är bara min åsikt. Om man för länge sedan gett upp att ta "fighter" som leder till att barn mår bra, att de arbetar med det de ska, att de inte stör andra när de arbetar, att de inte mobbas, varför jobba kvar? Varför gå till jobbet och strunta blankt i om barnen jobbar eller gör vad de ska? Varför jobba om man inte ens försöker göra sitt bästa? Om man har slut på ork? Det är i det närmaste fruktansvärt.

Självklart kan man se detta ur fler perspektiv. Självklart måste man ta lärarens erfarenhet i beaktande. Varför vill denna person egentligen inte ta ledigt när det är så välbehövligt, exempelvis? Sen kan man se det ur mitt perspektiv. Låt människor som orkar bry sig och kämpa undervisa de barn som behöver det bäst. I tidig ålder är det viktigt att barn får se vad som är okej och inte okej i verkligheten. Det är inte, med mina mått mätt, okej att förbise mobbning, att elever aldrig någonsin jobbar på lektionerna, mm. Om eleverna redan i låg ålder förbises kommer kunskapsluckorna senare i livet bli enorma. Vi bygger tidigt en grund som barn ska vila på resten av sitt liv.

The bottom line: Elever är värda att värnas om. Elever är värda att få en bra utbildning som ger dem de kunskaper de så väl behöver. Elever ska inte behöva vara rädda för att gå till skolan. Elever ska ha en lärare som ser dem. Punkt.

Ovisshetens tid är här

Jag har jobb, fram till påsk. Jag ska få min första lön imorrn, men jag har inte fått nåt lönebesked. Jag oroar mig både för om min lön kommer in på kontot imorrn och hur lite det kommer vara, jobbade bara enstaka dagar förra månaden. Sen oroar jag mig självklart för framtiden. Mina främsta mål handlar just nu om att jobba minst halvtid ett tag framöver. Det leder nämligen till dröm nummer två, som är en ordentlig resa någon gång i höst/vinter. För att kunna resa krävs pengar, dock mer än halvtid. Mitt mål är att spara ihop 30 000 kronor innan september/november, men med tanke på att jag inte ens fått min första lön än, och med tanke på att jag inte har någon säkerhet vad gäller jobb, så är det här ett otroligt svåruppnåeligt mål. Sommarjobb finns det allt annat än gott om, och skolan brukar sällan behöva någon över sommaren, tyvärr.

Det är med andra ord ovisshetens tid just nu. Jag har helt enkelt ingen aning om hur det ser ut efter påsk. Inte den blekaste aning. Ingen har ringt, ingen har frågat om jag vill ha förlängt. Jag är livrädd för att folk ska tycka att jag gör ett dåligt jobb när jag i själva verket kämpar sockarna av mig själv. Eleverna kommer först. De ska få alla förutsättningar som finns för att utvecklas till ansvarstagande individer med bra förutsättningar för lärande. Så är det bara. Punkt. Inget annat kommer accepteras. Barn kan. Det ligger hos oss lärare att kunna anpassa undervisningen så den passar alla, även de mest stökiga barn. Jag känner att jag kommit en bit på vägen och hoppas därför innerligt att jag får stanna terminen ut. Dock är det inte jag som avgör. Men snälla snälla, låt det bli så.

Planeringsfreak - jag?

Jag lever för min almanacka. Jag är inte hel utan den, och trots detta så gör jag bort mig och glömmer bort att skriva saker som händer vilket sedan sabbar resten av min vecka. Något annat kommer kanske i vägen och jag glömmer sedan fylla i den där viktiga tiden som egentligen ska stå i almanackan. Jag förstår inte själv hur det händer, men det gör det då och då. Eftersom jag är ett planeringsfreak är det svårt för mig att jobba som vikarie. Det innebär att jag har ungefär next to nothing att säga till om. Självklart är det möjligt för mig att komma med förslag men det handlar alltid om mycket korta perioder och även svårigheter att få personal att ta en på allvar.

Som vikarie är man, tyvärr, på något sätt lite mindre värd än övrig personal. Man får inte vara med på möten, planeringstid finns inte ens på kartan och få personer lyssnar på det man faktiskt har att säga. Det gäller verkligen att slå sig fram så gott man kan. Det här resulterar i att jag går hem från jobbet, full av idéer, full av tankar om hur jag ska förändra det som inte fungerar och ge någonting till de elever som verkligen behöver hjälp. Det är livsfarligt. Jag har ingen tid att reflektera och släppa tankarna som far i mitt huvud, så de fortsätter fara omkring.

Här får jag ta till det som kallas acceptans. Jag får dessutom använda mig av planerade "grubbelstunder", det vill säga skjuta upp mina tankar tills det att jag bestämmer mig för att jag får tänka på det och grubbla över det. Oerhört svårt och defintivt något som kräver mycket träning, men det gör också att jag får chans att leva mitt liv. Det är det här jag kallar balans, och därmed något jag måste eftersträva i mitt liv. Just för tillfället kan jag inte släppa skolan, alla problem och alla miljoner saker som flyger runt i huvudet, och det måste jag också kunna acceptera, samtidigt som jag jobbar med mina grubbelstunder.

Ikväll ska jag försöka planera lite lektioner inför morgondagen. Det är orättvist att jag som vikarie inte får planeringstid, trots att jag också planerar lektioner och försöker skapa en bra vardag för elever. Det är definitivt någonting jag kommer att kämpa för. Vi är också människor och har också ett värde, och framför allt ett liv, och ofta också en familj som vi vill ha tid för. Vi vill inte behöva planera "gratis" på vår fritid när vi egentligen skulle umgås med vår familj, men så ser livet ut just nu. Radikal acceptans - det är allt jag har att säga just nu.

Varför fight it right?

Ibland behöver man få reflektera känslor, tankar, värderingar och orosmoment. Ibland behöver man göra detta utan att någon känner till vem man är. Ibland behöver man feedback och utomståendes tankar på det man tycker och tänker och går igenom. Detta är därmed en öppen blogg som vem som helst kan läsa, men med en anonym bloggare.

Min historia börjar här, en solig dag i mars 2010, då jag helt enkelt kände att jag behövde någonstans att ventilera mina tankar. Eftersom jag i grund och botten är en mycket känslig person som så väldigt gärna vill hjälpa mina medmänniskor och personer som enligt samhället anses svaga behöver jag ibland släppa på locket. För tillfället är jag en vikarierande lärare med flertalet enligt min uppfattning väldigt krävande elever. Jag har mycket med mig i min ryggsäck som gör att jag brinner för barn och ungdomar som kräver det lilla extra, men samtidigt tar det musten ur mig eftersom jag själv har erfarenheter jag behöver bearbeta. Från att ha varit en nattuggla som gått och lagt mig vid två eller tre om nätterna till att komma hem varje dag helt utpumpad och somna helt utmattad på soffan vid niotiden. Det är en otrolig omställning.

Jag saknar fritid, jag saknar ork och jag saknar mitt sociala liv. Här kommer jag helt enkelt berätta om mina erfarenheter och min kamp att slå mig fram som vikarie.

Namnet fight it right grundar sig helt enkelt i min vilja att göra rätt för de människor jag möter och min vilja att vara en så bra lärare och vikarie jag kan, samtidigt som jag försöker hitta en balans i mitt eget liv och psyke. Det är en svår balansgång och läraryrket är inte alla gånger så lätt att bara släppa när man stänger dörren till sitt eget hem. Jag behöver helt enkelt ventilera, jag behöver få släppa taget och vara mig själv. Jag behöver "fight it right".