En liten sneak peek :)

Virka virka :) Ursäkta den dåliga bildkvalitén.

Tryck inte ner dig själv..

Jag vet att jag inte bör trycka ner mig själv genom att skriva dessa inlägg. Jag kan bara inte hjälpa att ifrågasätta mig själv och min fortsatta existens. Hur är man positiv när man inte ser någon framtid? Hur orkar man ta tag i sig själv när man har extrem huvudvärk och inte vill annat än ligga och ta det lugnt? Hur orkar man ge alla runt omkring kärlek när man inte ens vill leva med sig själv?

Ensam i världen?

Ångest ångest ångest. Det gör ont i hela magen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Förra veckan var jag hos läkaren och blev kortsiktigt sjukskriven i en månad och hemskickad med antidepressiva medel. Jag har inte vågat ta dem ännu. När jobbet ringde för ett tag sedan steg min ångest till skyarna och jag sitter här och är fullkomligt labil. Jag orkar inte må såhär längre! Hur tar jag bort det? Hur blir jag nöjd med mitt liv? Hur ska jag ta reda på vem jag är? Vad jag vill?

Jag vill inte mer..

För varje dag jag jobbar som lärare känner jag hur jag ångrar mitt val allt mer. All stress, allt jobb, den lilla uppskattning man får och hur ledningen på i princip alla skolor inte prioriterar elever och deras hälsa. Detta gäller nog speciellt om man jobbar på en privat skola. Jag är inte ett dugg imponerad av det jag sett hittills och jag känner att jag redan nu är på väg att krascha. Jag vill inte, jag har ständigt ont i magen och jag gråter alldeles för ofta. Det funkar inte längre. I veckan har jag en läkartid som min terapeut hjälpt mig att ordna och tycker är nödvändigt, därför tänker jag gå och prata ut och tala om precis vad jag känner. Mitt stora problem är nog att jag har oerhört svårt för att låta människor se innanför min mask men på något sätt kanske det kan gå.

Fyra och ett halvt års plugg och jag är inte ens klar, och jag vill inte mer. Massa lån, massa skit och dessutom är jag så missnöjd med utbildningen. Jag har slösat bort nästan fem år av mitt liv, nästan fem års lån, på något jag inte alls vill :(

Ångest, tårar, hat

Nu är jag där igen, fast i den nedrans berg -och dalbanan. Det här har varit ytterligare en skithelg, en helg med så mycket ångest, tårar och hat mot mig själv. Jag orkar inte ens vända på det, jag orkar inte ens försöka göra något åt det. Alla mina färdigheter känns som bortblåsta. Jag har ingen energi, ingen tankekraft att omvända mig själv från negativa tankar till positiva.
Allt är dåligt. Allt. Eller i min värld inbillar jag mig att allt är dåligt. Om jag skulle använda mig av mitt förnuft skulle allt inte vara dåligt. Jag har världens finaste och mest omtänksamma sambo som håller om mig och stryker mig över huvudet medan jag gråter och går igenom en ångestattack. Han tröstar och finns där. Jag har en bra lägenhet och en hobby som jag älskar, bara inte just nu. Jag är frisk, åtminstone fysiskt.

Det är argumenten jag har för att må bra. Varför mår jag då så jävla dåligt? Jo, det är sååå kmörkt ute från att man vaknar tills man somnar, solen lyser inte överhuvudtaget längre. Jag får ingenting gjort, mina listor funkar inte och jag har massor jag skulle vilja göra och borde få gjort. Jag mår skit för att det är dags att jobba imorgon, och jag känner mig sämst på mitt jobb och vantrivs fruktansvärt. Jag har enorm ångest inför framtiden då jag inte är klar med utbildningen men inte heller vet hur jag ska bli det. Hatar det! Alla tjatar och gnatar och pressar mig. Jag känner mig liten, värdelös och hatisk. Jag vill leva mitt liv! Jag vill göra det jag vill. Jag vill må bra, jag vill inte leva i en berg och dalbana. Jag vill inte leva med ångest, jag vill inte må dåligt! Hur ska jag få det här att sluta?

Dina kommentarer är värda...

..shit. Eftersom jag är uppväxt med mobbning så avskyr jag elakhet, utfrysning och elaka kommentarer. Det värsta jag vet är skitsnack och det får ofta att direkt tappa förtroendet för en människa. Man kan vara konstruktiv i sin kritik, eller så kan man snacka skit. Det är för mig två helt skilda saker. Att gå bakom ryggen på någon och snacka skit är kort och gott oerhört kränkande. Att bemöta en människa och tala om vad man tycker, varför man tycker så och hur man anser att människan i fråga kan förbättras, det är konstruktiv kritik. Förvånansvärt få personer sysslar med konstruktiv kritik. Förvånansvärt få människor har respekt för andra. Det här gör mig arg, ledsen och förbryllad. Speciellt när jag blir utsatt för det. Eftersom mitt liv, redan som det är är en riktig rollercoaster är skitsnack nog det sista jag behöver. Jag blir otroligt hög i känsla och allt jag gör påverkas sedan. Idag har jag stött på sådana kommentarer som enbart är ute efter att trycka ner och såra mig, och utan att personen har en aning om att jag har sett vad hon har skrivit, eftersom hon inte tror att jag läser hennes bästa väns blogg. Det här påverkar mig ofantligt mycket. Det var så mycket jag skulle göra idag, så mycket viktigt att få gjort. Istället sitter jag här och är förbannad och gråter om vartannat. Istället är jag skyhög i min känsla och bara känner ångesten byggas på nåt ofantligt! Det gör så ont i mig, det känns så förskräckligt i mig. Jag vill bara bort. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag vill slippa sån här skit för det gör så jävla ont. Jag vill dra täcket över huvudet och inte visa mig utanför lägenheten idag. Idag hatar jag. Hat hat hat. Fan vad arg och ledsen jag är. Fan vad värdelös jag känner mig. Fan vad jag klankar ner på min egen person.

Det är så självklart för mig att ständigt ta åt mig av elaka kommentarer. Inte tusan resar jag på mig och borstar av mig dem, jag suger åt mig dem som en svamp. Det är en sak om det hade varit komplimanger, men i det här fallet är det bara elakhet och inget annat. Sånt jag borde borsta av mig. Istället ältar jag. Har personen i fråga rätt? Fel? Är det mitt fel att det har blivit såhär? Eller är personen helt enkelt på en väldigt barnslig nivå och älskar att snacka skit? Jag försöker hitta för -och nackdelar. Jag ältar det som hänt. Ältar tills ångesten är så hög att jag bara sitter och skakar..Ältar samtidigt som jag känner ångesten stiga. Jag måste stoppa ångesten. Måste bort från känslan! Vilka färdigheter har vi lärt oss för att stoppa? Hög musik? Intensiv städning? Sparka och slå på kuddar? Ja, det finns egentligen massor av färdigheter att ta till för att bryta, om jag ändå kommit på det tidigare. Nu är jag för högt i känslan för att komma ifrån..Jävla skit. Jag hatar.

Att vara ett offer..

Jag har en vän. Denna vän har mått dåligt, varit deprimerad och utmattad så länge jag kan minnas. Nu har det nått en punkt där jag inte längre tror på henne, där jag inte längre kan ta till mig hennes mående. Var man än tittar, hur man än vänder och vrider så tycks det på något sätt inte finnas något som är bra. Hon bor i en alldeles fantastisk lägenhet som är helt nyrenoverad och fantastisk, har en pojkvän som bryr sig, goda möjligheter att hitta rätt med tanke på det skyddsnät hon trots allt har runt sig. Men ändå finns det ingenting som kan hjälpa henne. Hon är fast i rollen som offer. För många av er låter det nog väldigt hårt när jag skriver offer, men det är trots allt vi själva som väljer våra liv. Vill vi må bättre? Vill vi stå och stampa? Det är otroligt otroligt lätt att skylla på andra, det är otroligt lätt att bli fast i att må dåligt. Det är enkelt och vant, helt enkelt. Jag har försökt ställa upp i åratal och till och med sagt upp kontakten en eller två gånger under minst eller halvårs tid just för att jag inte orkar lyssna och tycka synd om. Ingenting hjälper. Ingenting vänder henne. Jag förstår inte hur hennes pojkvän orkar, men med tanke på att han jobbar hela dagarna och är borta tillsammans med vänner i stort sett hela helgerna så tror jag inte att han gör det.

Så, varför mår hon inte bättre? Varför går det inte framåt trots stöttande människor runt omkring? Varför händer inget? Jo, för hon är bekväm. Hon märker att alla hon älskar tar henne precis som hon är, det spelar ingen roll om hon mår bra eller dåligt, alla skyddar henne och hejar på henne, trots säkert tio års lidande. Hennes pojkvän är tillsammans med henne, även om det enligt mig inte direkt verkar som han vill det många gånger, utan helt enkelt är för feg för att backa, pga rädsla för att hon ska gå under. Jag däremot, som varit i sitsen att må riktigt jävla skit, vet att hon kommer klara det och att det också är precis vad hon skulle behöva. Hon måste ryckas ur rollen av att vara ett offer..sluta utnyttja andra. Börja agera själv.

Jag har, åter igen, kommit till en punkt där jag inte vill känna av henne, känna av den ständigt deprimerade och krävande person hon är. Hon måste "snap out of it" helt enkelt. Jag kanske helt enkelt är elak i mitt sätt att skriva, men jag kan inte med ord beskriva hur illa det är. Testa själva att leva i en relation där ni bara ger och ger och ger och inte får något tillbaka. Den här relationen har inte gett mig någon vänskap eller förståelse utan det har nästan hela tiden handlar om henne, hennes problem, hur dåligt hon mår, etc. Nu får det faktiskt vara ett slut..vem vill ha det? Inte jag!