Ärlighet varar längst

Vissa dagar vill jag bara börja om från noll. Vissa dagar känner jag kort och gott att jag inte vill vara jag eller att jag önskar att jag gjort andra val i livet. Idag handlar det så mycket om hat, självklandran, självömkan, mer hat, ånger, depression och mycket mer. Varför har jag valt att arbeta med något jag inte känner mig helt säker på? Varför går jag ner mig så totalt extremt mycket så fort något går mig emot? Livet känns allt annat än rättvist nu. Jag kämpar ständigt med att göra mitt bästa. Ofta har jag stunder då jag känner mig totalt värdelös och jag låter mig ofta dömas av andra människor, som om jag lever genom dem på något vis. Det tycks vara så att jag helt enkelt inte kan vara hel i mig själv. Det finns så mycket att jobba på. Och idag hatar jag mig själv och allt runt omkring mig.

Ropa inte hej..

...för tidigt. Det säger jag bara. Herrejäklar vad jobbigt det har varit på jobbet idag. Ingenting, absolut ingenting är iordning. Luften är jättedålig, organisationen ännu sämre och idag är en sån dag jag känner att jag inte vet om jag vill jobba med det här. För tillfället har jag inte heller, av olika anledningar, någon som helst fritid. Trött trött trött. Just nu är jag inte alls varken glad eller positiv. Just nu orkar jag bara inte. Idag måste jag ha en riktigt blä-dag!

Fortsatt lycka med inslag av konstiga känslor

Jag är fortfarande lycklig. Tror jag. Ibland lurar min kropp mig och får mig att undra om det egentligen är lycka jag känner. Är det? Jag har haft problem med halsont, dålig mage, extrem huvudvärk och liknande de senaste dagarna. Egentligen önskar jag att det fanns något att skylla på men jag tror ärligt talat inte det finns nåt. Jag mår dåligt helt enkelt, åtminstone fysiskt. Och även om allt känns nästan tipptopp psykiskt så finns det underliggande orosmoment som jag helt enkelt förtränger för att jag vill vara lycklig. Jag har sällan fått unna mig att vara ordentligt lycklig. I hela mitt liv har jag varit en så kallad pessimist. Jag har bestämt mig för att ändra på det. En resa från pessimist till optimist. Jag tänker att det är dags innan jag faktiskt bildar familj eller liknande, vad tror ni? Jag känner att jag vill bli en stark mamma och en välmående fru. Som mitt liv sett ut fram till för cirka ett halvår sedan vill man helt enkelt inte ha det. Jag menar inte att det på något sätt har varit dåligt, men jag har inbillat mig det. Det har handlat om att jag inte får vara värd att vara bra, eller må bra. Ständigt negativ och klagandes. Nu jobbar jag tillsammans med en sån människa och inser vad hemsk jag varit! Shit vad jobbigt och energikrävande det är med någon som aldrig har något positivt att säga. Nu har jag visserligen inte varit så extrem, för mig har det snarare handlat om att jag inombords och mot mig själv varit negativ, men oerhört peppande och positiv åt andra.

Varje dag bestämmer jag mig numer för att det ska bli en bra dag. På söndagar bestämmer jag mig för att det kommer bli en finfin vecka. Hittills har det fungerat och jag börjar tro på det här med positiv attityd. Om jag bestämmer mig för att det blir en skitvecka blir det nog det, men om jag bestämmer mig för att det blir kanon så kan inget hindra mig från att skapa en kanonvecka. Jag är också lite av attityden att allt löser sig, för det gör nog det i de flesta fall. Det får helt enkelt vara slut på motgångar. Visst att det krävs kamp, men vad gör det? Livet kan vara orättvist, men man får göra det bästa av det. Jag ska iallafall fortsätta kämpa för att bli mer positiv.

Är du en optimist eller pessimist?

Back on track

Efter en härlig, faktiskt alldeles fantastisk semester, är jag tillbaka med ny energi. Jag vet vad jag gör i ytterligare tre veckor, därefter går jag tillbaka till ovissheten som vikariejobb medför. Just nu bryr jag mig inte ett dugg om det faktiskt, det löser sig, det vet jag. Jag lever i nuet och njuter av livet som det är. I nuläget är jag riktigt lycklig!