lördag 21 augusti 2010

Fortsatt lycka med inslag av konstiga känslor

Jag är fortfarande lycklig. Tror jag. Ibland lurar min kropp mig och får mig att undra om det egentligen är lycka jag känner. Är det? Jag har haft problem med halsont, dålig mage, extrem huvudvärk och liknande de senaste dagarna. Egentligen önskar jag att det fanns något att skylla på men jag tror ärligt talat inte det finns nåt. Jag mår dåligt helt enkelt, åtminstone fysiskt. Och även om allt känns nästan tipptopp psykiskt så finns det underliggande orosmoment som jag helt enkelt förtränger för att jag vill vara lycklig. Jag har sällan fått unna mig att vara ordentligt lycklig. I hela mitt liv har jag varit en så kallad pessimist. Jag har bestämt mig för att ändra på det. En resa från pessimist till optimist. Jag tänker att det är dags innan jag faktiskt bildar familj eller liknande, vad tror ni? Jag känner att jag vill bli en stark mamma och en välmående fru. Som mitt liv sett ut fram till för cirka ett halvår sedan vill man helt enkelt inte ha det. Jag menar inte att det på något sätt har varit dåligt, men jag har inbillat mig det. Det har handlat om att jag inte får vara värd att vara bra, eller må bra. Ständigt negativ och klagandes. Nu jobbar jag tillsammans med en sån människa och inser vad hemsk jag varit! Shit vad jobbigt och energikrävande det är med någon som aldrig har något positivt att säga. Nu har jag visserligen inte varit så extrem, för mig har det snarare handlat om att jag inombords och mot mig själv varit negativ, men oerhört peppande och positiv åt andra.

Varje dag bestämmer jag mig numer för att det ska bli en bra dag. På söndagar bestämmer jag mig för att det kommer bli en finfin vecka. Hittills har det fungerat och jag börjar tro på det här med positiv attityd. Om jag bestämmer mig för att det blir en skitvecka blir det nog det, men om jag bestämmer mig för att det blir kanon så kan inget hindra mig från att skapa en kanonvecka. Jag är också lite av attityden att allt löser sig, för det gör nog det i de flesta fall. Det får helt enkelt vara slut på motgångar. Visst att det krävs kamp, men vad gör det? Livet kan vara orättvist, men man får göra det bästa av det. Jag ska iallafall fortsätta kämpa för att bli mer positiv.

Är du en optimist eller pessimist?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar