Varför förstår inte vanliga dödliga människor vår situation? Hur enkelt tror man att det är att handskas med adhd, föräldrar med olika åsikter och krav, otillräcklig arbetstid, massvis av omdömen, planering av lektioner, individuella planer, åtgärdsprogram, ständiga möten, etc. Folk fastnar på att lärare har sommarlov och påsklov istället. Jag kan bara säga tack gode gud för det. Att vi har lov alltså. För var skulle vi vara utan dessa lov? Jo, fullständigt utbrända. Var och en av oss lärare behöver riktigt ordentliga andningspauser för att hantera det yrke vi valt. Och ofta frågar jag mig också varför jag valt yrket.
Varför har jag då valt läraryrket? Det finns en hel del bra saker att fokusera på. Exempelvis bjuder det på ständig utveckling, jag får vara som jag är, jag hjälper, inspirerar och undervisar barn och ungdomar som sedan kommer (förhoppningsvis) minnas det resten av sina liv. Jag är någon. Jag gör något. Jag är aktiv och kämpar, även om det ibland tar mer än vad det ger. Men så kommer den där lilla ljusglimten när allt klaffar så perfekt och när man ser vad man gjort för en människa.
När allt känns tufft så handlar det att omfokusera och göra rätt. Jag ser just nu lärare som helt enkelt lägger all sin tid och kraft på det administrativa, struntar i allt vad barn och föräldrar heter. Då har man valt fel väg i skolan. Jag vet att det blivit mycket administrativt, men det kan samtidigt allt för ofta hamna om felprioriteringar. Jag befinner mig just nu i en klass där läraren helt enkelt inte kämpar för sina elever. Det finns minst fyra eller fem elever som har stora problem på olika sätt och behöver åtgärdsprogram. Finns det? Nej. På flera år har inte ett enda åtgärdsprogram tagits fram. Problemet här blir att det är jag, som vikarie, som får göra något åt detta. Jag har ingen som helst tid utöver den tid jag är med eleverna, då jag ska underlätta för läraren och vara ett stöd för barnen. Om jag ska ordna åtgärdsprogram får jag göra det gratis, för jag har inte det stöd jag behöver från lärare och rektor eftersom de pengarna inte finns. En skillnad på 30 min per dag skulle ta mig långt, men det är tid som inte verkar värd att läggas på dessa barn. Ganska fruktansvärt egentligen med tanke på att det är därför vi är i skolan, för att undervisa och hjälpa barnen.
Självklart har jag mycket att lära, men jag känner samtidigt att jag aldrig vill tappa fokus på det som betyder något, nämligen barnen. Den dag administrativa uppgifter tar upp all tid jag borde ha med barnen (vilket är på väg att hända) tänker inte jag jobba som lärare längre. Jag tänker kämpa för att få det vi förjänar i skolan, men jag lär inte göra det i skolan utan snarare på annat håll. I mig finns alldeles för mycket kämparglöd för att jag ska låta det förfalla. Den här kämparglöden för lärares villkor behöver på annat håll.
