Byta jobb?

Fyra och ett halvt år på lärarutbildningen, bortkastade? Jag vet inte faktiskt. Men som det är i nuläget så inser jag mer för varje dag att det här inte känns rätt. Lärare jobbar stenhårt, ofta 50 timmar eller mer per vecka för att upprätthålla en någorlunda hög standard på undervisning, föräldrakontakt, rättning, mm. Vi är ständigt kritiserade, oavsett hur hårt vi arbetar och hur mycket vi än tar på oss. Det finns så mycket annat jag vill med mitt liv än att vara fast i ett arbete med låg lön och höga krav. Min egentliga drivkraft ligger i att hjälpa utsatta och "svaga" barn, exempelvis sådana utsatta för mobbning eller liknande. Jag tänker mig mer arbete kring mobbning eller kanske inom facket där jag får arbeta med att förbättra lärarutbildningen och statusen i läraryrket.

Fyra dagar att fylla..

Nu är det bara fyra dagar kvar, fyra dagar att ta sig igenom där jag ska göra mitt bästa för att hålla humör och ork kvar. Mot slutet har jag insett att mitt gedigna arbete inte kan leda någon vart utan att klassens riktiga lärare visar mig respekt och dessutom har vilja att arbeta med barnen. Precis som föräldrar som uppfostrar sina barn på olika sätt måste elever som har lärare med olika arbetssätt bli förvirrade. När jag försöker skapa struktur och intressanta lektioner kan jag inte hjälpa dem om deras riktiga lärare samtidigt "motarbetar" det jag gör genom att låta dem springa fritt och göra precis som de vill eftersom hon, som hon uttrycker det bara är kvar sista tiden för att de inte ska få vinna över henne. Organisation, struktur, olika inlärningsstilar och respekt tror jag är nyckelorden för att få en fungerande klass. Kontakt med föräldrar, speciellt i denna ålder, är oerhört viktig men går tyvärr förlorad här.
Under detta vikariat har jag dessutom insett vad jag vill skriva om när det är dags för mitt examensarbete. Inget ont som inte har nåt gott med sig :)

Ångest..

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen efter att ha haft dagen idag ledig. Det känns tungt, ångestladdad och svårt. Varje dag i klassrummet blir tyngre, stödet krymper och känslorna ökar. Jag är inte stark nog att hantera barn som försöker strypa varandra, som slåss och mobbas dagarna i ända. Jag är heller inte stark nog att inte på något sätt respekteras. Hur mycket jag än har kämpat så tär det oerhört att känna att den person man jobbar tätast tillsammans med nästan motarbetar en. Senast igår kunde jag svära på att det nyss pågått skitsnack om mig när jag klev in i lärarrummet. Det hände då mellan den lärare jag jobbar tillsammans med och en annan lärare inom samma årskurs. Det var både obehagligt och tråkigt eftersom jag hittills känt mig så välkommen av alla, utom just den jag jobbar tillsammans med.

Jag vill göra skillnad, men det finns inte resurser, tid, personal eller som det verkar, kompetens, nog att faktiskt klara det här. Tre veckor kvar till sommarlovet och jag har gett mig tusan på att inte bara stå ut, utan faktiskt göra en skillnad. Att jobba tillsammans med en lärare som har gett upp och som inte är villig att låta klassen vinna gör detta genast mycket svårare. Antingen får jag ta alla fighter och faktiskt sköta lektioner också, eller så händer ingeting. Självklart är detta min uppfattning av läget, men om jag ska ge min bedömning så sitter denna lärare enbart framför datorn medan jag särar på elever som bråkar. Det är jag som går runt i klassrummet för att hjälpa till där det hela tiden behövs. Det är jag som ser till att de får lärarledda lektioner och inte enbart sitter i böcker och jobbar utan att utvecklas. Det låter säkerligen oerhört egoistiskt när jag skriver om det här, men det är min upplevelse, och även flera andra lärares uppfattning av vad de sett om hur jag kämpat. Men jag kan ju aldrig säga att min sanning är den absoluta sanningen.

Det som är sanning för mig är att det inte längre är roligt att gå till jobbet. Jag brinner för att hjälpa elever utan att få någon som helst rätt att varken prata med föräldrar eller vidta några vidare åtgärder. Det känns hopplöst och jag mår riktigt dåligt varje dag när jag kommer hem. Ångesten byggs på allt mer för var dag och jag ser ingen riktig utväg längre. Motarbetad eller ej, jag gör i allafall mitt bästa.

Long time, no see..

Luften går snart ur mig. Idag har varit en näst intill helvetisk dag, samtidigt som den varit så fantastisk bra. Klassen har varit riktigt orolig. De har varit elaka mot varandra och faktiskt farliga. Att försöka hugga en annan elev med en skruvmejsel när man blir förskräckligt arg, förstöra en stor myrstack, döda sniglar, sparka på varandra, mobba och knuffas är helt enkelt mer än vad jag tolererar. De går överstyr. Den här klassen mår så fruktansvärt dåligt och deras ordinarie lärare tycks inte ha någon som helst ork att hantera allt som händer och sker, vilket gör att allt handlar på mig. Allt ansvar, som jag samtidigt inte ens får ta, eller har rätt att ta som vikarie. Jag får inte det förtroendet och känner mig därmed hjälplös. Jag som vikarie har ingen rätt att göra något drastiskt heller. Föräldrakontakten är bara att glömma, där får jag inte ge mig in och rota, lektioner har jag "tvingat till mig" några för att upprätthålla någon form av struktur, men det är så mycket jag inte kan påverka. Det är frustrerande och ledsamt. Jag lider med klassen eftersom de verkligen behöver lärare som engagerar och bryr sig.

Jag är otroligt noga med att inte låta de "stökiga" eleverna få all uppmärksamhet, även om de tyvärr får ganska mycket uppmärksamhet eftersom jag inte gärna vill tillåta att de slår ner varandra i klassrummet. Jag är mycket medveten om de tysta, försiktiga, försynta eleverna. Det är mycket mycket viktigt att de får uppmuntran, åtminstone enligt mig. Bara en så enkel sak som att låta dessa elever gå ut i ett grupprum och jobba utan att de frågat ger dem väldigt mycket. De lyser upp, känner sig sedda. De vill, men de vill inte ta plats och låter därför bli att fråga, eftersom det finns andra som är så snabba med att göra det. De sitter tysta längst bak och sköter sitt skolarbete, frågar aldrig, gör alltid rätt. Underbart, men samtidigt sorgligt, för dessa elever glöms oftast bort av vissa lärare. Det får aldrig ske. Varje elev är värd lika mycket uppmärksamhet som någon annan. Glöm aldrig bort de tysta eleverna som sköter sig, låt dem veta vilket fantastiskt jobb de gör, låt dem skina.

Om man inte bara ser till elevsidan av det här jobbet så är det otroligt trivsamt på det kollegiala stadiet. Mina arbetskamrater är guld och jag känner mig ofta mycket kompetent och omtyckt. Jag önskar bara att det jag gör kunde få någon slags effekt.

Idag har jag helt enkelt en dag då allt känns hopplöst. Det känns tungt att jobba sida vid sida med en lärare som inte har ork för sin klass, en lärare som inte borde vara där förrän hon återhämtat sina krafter och orkar upprätthålla en struktur. Allt för mycket ansvar, som inte ingår i mina arbetsuppgifter, läggs på mina axlar. Det bästa jag kan göra är att le och se glad ut och göra mitt bästa. Jag får bara hoppas att jag inte bryter ihop på vägen. De här eleverna behöver en stark ledare, och jag har gett mig attan på att vara denna starka ledare åt dem.