Ångest..

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen efter att ha haft dagen idag ledig. Det känns tungt, ångestladdad och svårt. Varje dag i klassrummet blir tyngre, stödet krymper och känslorna ökar. Jag är inte stark nog att hantera barn som försöker strypa varandra, som slåss och mobbas dagarna i ända. Jag är heller inte stark nog att inte på något sätt respekteras. Hur mycket jag än har kämpat så tär det oerhört att känna att den person man jobbar tätast tillsammans med nästan motarbetar en. Senast igår kunde jag svära på att det nyss pågått skitsnack om mig när jag klev in i lärarrummet. Det hände då mellan den lärare jag jobbar tillsammans med och en annan lärare inom samma årskurs. Det var både obehagligt och tråkigt eftersom jag hittills känt mig så välkommen av alla, utom just den jag jobbar tillsammans med.

Jag vill göra skillnad, men det finns inte resurser, tid, personal eller som det verkar, kompetens, nog att faktiskt klara det här. Tre veckor kvar till sommarlovet och jag har gett mig tusan på att inte bara stå ut, utan faktiskt göra en skillnad. Att jobba tillsammans med en lärare som har gett upp och som inte är villig att låta klassen vinna gör detta genast mycket svårare. Antingen får jag ta alla fighter och faktiskt sköta lektioner också, eller så händer ingeting. Självklart är detta min uppfattning av läget, men om jag ska ge min bedömning så sitter denna lärare enbart framför datorn medan jag särar på elever som bråkar. Det är jag som går runt i klassrummet för att hjälpa till där det hela tiden behövs. Det är jag som ser till att de får lärarledda lektioner och inte enbart sitter i böcker och jobbar utan att utvecklas. Det låter säkerligen oerhört egoistiskt när jag skriver om det här, men det är min upplevelse, och även flera andra lärares uppfattning av vad de sett om hur jag kämpat. Men jag kan ju aldrig säga att min sanning är den absoluta sanningen.

Det som är sanning för mig är att det inte längre är roligt att gå till jobbet. Jag brinner för att hjälpa elever utan att få någon som helst rätt att varken prata med föräldrar eller vidta några vidare åtgärder. Det känns hopplöst och jag mår riktigt dåligt varje dag när jag kommer hem. Ångesten byggs på allt mer för var dag och jag ser ingen riktig utväg längre. Motarbetad eller ej, jag gör i allafall mitt bästa.