Long time, no see..

Luften går snart ur mig. Idag har varit en näst intill helvetisk dag, samtidigt som den varit så fantastisk bra. Klassen har varit riktigt orolig. De har varit elaka mot varandra och faktiskt farliga. Att försöka hugga en annan elev med en skruvmejsel när man blir förskräckligt arg, förstöra en stor myrstack, döda sniglar, sparka på varandra, mobba och knuffas är helt enkelt mer än vad jag tolererar. De går överstyr. Den här klassen mår så fruktansvärt dåligt och deras ordinarie lärare tycks inte ha någon som helst ork att hantera allt som händer och sker, vilket gör att allt handlar på mig. Allt ansvar, som jag samtidigt inte ens får ta, eller har rätt att ta som vikarie. Jag får inte det förtroendet och känner mig därmed hjälplös. Jag som vikarie har ingen rätt att göra något drastiskt heller. Föräldrakontakten är bara att glömma, där får jag inte ge mig in och rota, lektioner har jag "tvingat till mig" några för att upprätthålla någon form av struktur, men det är så mycket jag inte kan påverka. Det är frustrerande och ledsamt. Jag lider med klassen eftersom de verkligen behöver lärare som engagerar och bryr sig.

Jag är otroligt noga med att inte låta de "stökiga" eleverna få all uppmärksamhet, även om de tyvärr får ganska mycket uppmärksamhet eftersom jag inte gärna vill tillåta att de slår ner varandra i klassrummet. Jag är mycket medveten om de tysta, försiktiga, försynta eleverna. Det är mycket mycket viktigt att de får uppmuntran, åtminstone enligt mig. Bara en så enkel sak som att låta dessa elever gå ut i ett grupprum och jobba utan att de frågat ger dem väldigt mycket. De lyser upp, känner sig sedda. De vill, men de vill inte ta plats och låter därför bli att fråga, eftersom det finns andra som är så snabba med att göra det. De sitter tysta längst bak och sköter sitt skolarbete, frågar aldrig, gör alltid rätt. Underbart, men samtidigt sorgligt, för dessa elever glöms oftast bort av vissa lärare. Det får aldrig ske. Varje elev är värd lika mycket uppmärksamhet som någon annan. Glöm aldrig bort de tysta eleverna som sköter sig, låt dem veta vilket fantastiskt jobb de gör, låt dem skina.

Om man inte bara ser till elevsidan av det här jobbet så är det otroligt trivsamt på det kollegiala stadiet. Mina arbetskamrater är guld och jag känner mig ofta mycket kompetent och omtyckt. Jag önskar bara att det jag gör kunde få någon slags effekt.

Idag har jag helt enkelt en dag då allt känns hopplöst. Det känns tungt att jobba sida vid sida med en lärare som inte har ork för sin klass, en lärare som inte borde vara där förrän hon återhämtat sina krafter och orkar upprätthålla en struktur. Allt för mycket ansvar, som inte ingår i mina arbetsuppgifter, läggs på mina axlar. Det bästa jag kan göra är att le och se glad ut och göra mitt bästa. Jag får bara hoppas att jag inte bryter ihop på vägen. De här eleverna behöver en stark ledare, och jag har gett mig attan på att vara denna starka ledare åt dem.