Fan! Jag är där igen, på gränsen. Det vill säga bristningsgränsen. Jag går balansgång mellan att må skit och att överleva dagen. När jag kommer hem på eftermiddagarna är jag tjock i halsen av gråt som vill komma ut, men som jag sällan låter komma ut. Jag vet varken ut eller in. Jag vill fortsätta jobba, få tillbaka orken, livslusten och allt jag tycker är roligt. I över två veckor har jag känt hur det tar emot att vakna upp på morgonen. Jag gör mitt bästa för att försöka vända allt till något positivt. Om det känns extra tungt sätter jag på mig färgglada kläder och försöker piffa till mig. Just nu funkar inte ens det, som faktiskt i vanliga fall är min sista utväg.
Det är så mycket som ställer till det. Arbetsmiljö, kollegor jag inte kommer överens med, lång restid till + från jobbet som slukar all min fritid, att behöva laga mat och fixa så fort jag kommer innanför dörren (om jag inte vill vara extra sårbar förstås, eftersom det är det jag blir utan mat). Jag känner hur stressen äter mig inifrån. Det har blivit allt svårare att somna och jag vill inte ens lägga mig om kvällarna eftersom det innebär att det snart blir morgon och jag åter behöver stiga upp till jobbet. Att jag dessutom måste upp vid fem eller sexsnåret om dagarna gör inte saken bättre, åtminstone inte nu när mörkret är ett faktum på morgonen.
Jag är så trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar