Nu är jag där igen, fast i den nedrans berg -och dalbanan. Det här har varit ytterligare en skithelg, en helg med så mycket ångest, tårar och hat mot mig själv. Jag orkar inte ens vända på det, jag orkar inte ens försöka göra något åt det. Alla mina färdigheter känns som bortblåsta. Jag har ingen energi, ingen tankekraft att omvända mig själv från negativa tankar till positiva.
Allt är dåligt. Allt. Eller i min värld inbillar jag mig att allt är dåligt. Om jag skulle använda mig av mitt förnuft skulle allt inte vara dåligt. Jag har världens finaste och mest omtänksamma sambo som håller om mig och stryker mig över huvudet medan jag gråter och går igenom en ångestattack. Han tröstar och finns där. Jag har en bra lägenhet och en hobby som jag älskar, bara inte just nu. Jag är frisk, åtminstone fysiskt.
Det är argumenten jag har för att må bra. Varför mår jag då så jävla dåligt? Jo, det är sååå kmörkt ute från att man vaknar tills man somnar, solen lyser inte överhuvudtaget längre. Jag får ingenting gjort, mina listor funkar inte och jag har massor jag skulle vilja göra och borde få gjort. Jag mår skit för att det är dags att jobba imorgon, och jag känner mig sämst på mitt jobb och vantrivs fruktansvärt. Jag har enorm ångest inför framtiden då jag inte är klar med utbildningen men inte heller vet hur jag ska bli det. Hatar det! Alla tjatar och gnatar och pressar mig. Jag känner mig liten, värdelös och hatisk. Jag vill leva mitt liv! Jag vill göra det jag vill. Jag vill må bra, jag vill inte leva i en berg och dalbana. Jag vill inte leva med ångest, jag vill inte må dåligt! Hur ska jag få det här att sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar