Att vara ett offer..

Jag har en vän. Denna vän har mått dåligt, varit deprimerad och utmattad så länge jag kan minnas. Nu har det nått en punkt där jag inte längre tror på henne, där jag inte längre kan ta till mig hennes mående. Var man än tittar, hur man än vänder och vrider så tycks det på något sätt inte finnas något som är bra. Hon bor i en alldeles fantastisk lägenhet som är helt nyrenoverad och fantastisk, har en pojkvän som bryr sig, goda möjligheter att hitta rätt med tanke på det skyddsnät hon trots allt har runt sig. Men ändå finns det ingenting som kan hjälpa henne. Hon är fast i rollen som offer. För många av er låter det nog väldigt hårt när jag skriver offer, men det är trots allt vi själva som väljer våra liv. Vill vi må bättre? Vill vi stå och stampa? Det är otroligt otroligt lätt att skylla på andra, det är otroligt lätt att bli fast i att må dåligt. Det är enkelt och vant, helt enkelt. Jag har försökt ställa upp i åratal och till och med sagt upp kontakten en eller två gånger under minst eller halvårs tid just för att jag inte orkar lyssna och tycka synd om. Ingenting hjälper. Ingenting vänder henne. Jag förstår inte hur hennes pojkvän orkar, men med tanke på att han jobbar hela dagarna och är borta tillsammans med vänner i stort sett hela helgerna så tror jag inte att han gör det.

Så, varför mår hon inte bättre? Varför går det inte framåt trots stöttande människor runt omkring? Varför händer inget? Jo, för hon är bekväm. Hon märker att alla hon älskar tar henne precis som hon är, det spelar ingen roll om hon mår bra eller dåligt, alla skyddar henne och hejar på henne, trots säkert tio års lidande. Hennes pojkvän är tillsammans med henne, även om det enligt mig inte direkt verkar som han vill det många gånger, utan helt enkelt är för feg för att backa, pga rädsla för att hon ska gå under. Jag däremot, som varit i sitsen att må riktigt jävla skit, vet att hon kommer klara det och att det också är precis vad hon skulle behöva. Hon måste ryckas ur rollen av att vara ett offer..sluta utnyttja andra. Börja agera själv.

Jag har, åter igen, kommit till en punkt där jag inte vill känna av henne, känna av den ständigt deprimerade och krävande person hon är. Hon måste "snap out of it" helt enkelt. Jag kanske helt enkelt är elak i mitt sätt att skriva, men jag kan inte med ord beskriva hur illa det är. Testa själva att leva i en relation där ni bara ger och ger och ger och inte får något tillbaka. Den här relationen har inte gett mig någon vänskap eller förståelse utan det har nästan hela tiden handlar om henne, hennes problem, hur dåligt hon mår, etc. Nu får det faktiskt vara ett slut..vem vill ha det? Inte jag!